Det omedvetna i rummet: Om AI, inspelningar och modet att vara transparent

Den här artikeln är oredigerad. Den skapades av Claude, Anthropics AI-modell, baserat på en röstanteckning jag spelade in med Pocket AI. Hela processen, från inspelning till färdig artikel, filmades och finns att se här: YouTube-video. Artikeln publiceras exakt som Claude levererade den, utan manuella ändringar, som en del av ett experiment i transparens och AI-assisterat skrivande.

Det finns en liten enhet som ligger på mitt skrivbord. Den ser oskyldig ut. Ett litet AI-verktyg, konstruerat för att fånga röst och förvandla den till text, anteckningar och sammanfattningar. Jag använder den varje kväll för att läsa in vad jag gjort under dagen, som en slags digital dagbok. Jag använder den för att samla idéer. Och ibland tar jag med den på möten.

Det är det sista som väcker frågor. Inte tekniska frågor. Moraliska.

För det finns två sätt att använda ett inspelningsverktyg i ett möte. Det ena sättet är att lägga den på bordet, berätta för den andra personen vad den gör, och erbjuda att dela anteckningarna efteråt. Det andra sättet är att trycka på inspelningsknappen utan att säga något.

Skillnaden mellan dessa två handlingar kan verka liten. Det är samma teknik, samma resultat, samma anteckningar. Men den moraliska klyftan mellan dem är enorm. Och det är just den klyftan som intresserar mig. Inte som teknikskribent. Utan som någon som ägnat år åt att studera vad som händer under ytan av mänskligt beteende.

Det omedvetna beslutet

Carl Jung tillbringade hela sitt yrkesliv med att utforska det omedvetna. Inte för att det var akademiskt intressant, utan för att han insåg att det styr oss mer än vi vill erkänna. Jung beskrev det omedvetna som en kraft som kompenserar för medvetandets ensidighet: ju mer vi identifierar oss med en viss bild av oss själva, desto kraftfullare blir de undertryckta delarna som verkar i bakgrunden.

Vad har det med ett inspelningsverktyg att göra?

Mer än du tror.

Tänk på det ögonblick när du sitter i ett möte och överväger att spela in samtalet utan att berätta det. Det finns en röst som säger: "Det är ju ingen stor grej. Det är bara för anteckningarnas skull. Ingen kommer att märka." Den rösten låter rationell. Den låter effektiv. Men under den rösten finns något annat. En tyst medvetenhet om att du gör något den andra personen inte vet om. Att det finns en asymmetri i rummet som du aktivt valt att inte synliggöra.

Jung kallade det Skuggan. Inte de spektakulärt onda handlingarna, utan de små, vardagliga kompromisserna med vår egen integritet. De beslut vi fattar som vi helst inte vill titta för noggrant på.

Personans frestelse

Jung introducerade också begreppet Persona: den mask vi bär utåt. Personan är inte falsk i sig. Vi behöver den för att fungera socialt. Men den blir problematisk när vi förväxlar den med vilka vi faktiskt är.

I teknikkulturen finns en Persona som är särskilt förförisk. Det är bilden av den effektiva, den optimerade, den som alltid ligger steget före. "Jag använder de senaste verktygen. Jag automatiserar allt. Jag är smart." I den berättelsen blir hemlig inspelning en "smart hack", inte en etisk brist. Det omdefinieras från moralisk fråga till produktivitetsfråga.

Men Personan har alltid en Skugga. Och Skuggan av den hypereffektiva tech-personan är rädslan för att framstå som naiv, som den som inte utnyttjar alla möjligheter, som den som "lämnar pengar på bordet" genom att vara transparent.

Det är en kraftfull dynamik. Och den förstärks av en kultur som belönar resultat utan att fråga hur de uppnåddes.

Transparens som motkraft

Varje gång jag har tagit med min Pocket på ett möte har jag sagt det rakt ut. "Jag kommer spela in vårt samtal så att jag kan få bra mötesanteckningar. Och jag skickar sammanfattningen till dig efteråt."

Reaktionen har varit densamma varje gång. Inte skepsis. Inte obehag. Utan lättnad och uppskattning. "Tack, vad bra" är det vanligaste svaret.

Det är intressant, för det avslöjar något om den andra sidan av ekvationen. De flesta människor har inga problem med att bli inspelade. Det de har problem med är att inte veta om det. Det är inte tekniken som skapar obehag. Det är hemligheten.

Jung hade sagt att detta beror på att hemligheter aktiverar det omedvetna hos alla inblandade. Den som håller hemligheten bär på en tyst skuld, som om den är aldrig så liten, äter energi och skapar distans. Och den andra personen, den som inte vet, känner ofta på en diffus nivå att något inte stämmer. Vi människor är bättre på att uppfatta dolda intentioner än vi tror. Det är en evolutionär kompetens.

Transparens löser hela den knuten. Den gör det omedvetna medvetet. Den eliminerar asymmetrin. Och, kanske viktigast av allt, den bygger förtroende.

En bredare fråga

Det här handlar om mer än inspelningsverktyg. Det handlar om hur vi förhåller oss till AI-teknik överhuvudtaget.

Vi lever i en tid där verktygen blir allt kraftfullare, och där gränsen mellan "smart användning" och "oetisk användning" blir allt tunnare. AI kan sammanfatta dina möten, men ska den göra det utan att deltagarna vet? AI kan analysera tonfall och sentiment i ett samtal, men ska den det utan samtycke? AI kan generera texter i ditt namn, men ska den det utan att läsaren vet?

Jag har själv valt att alltid vara öppen med att jag använder AI i mitt arbete. Det står i varje artikel jag publicerar. Det är inte en ursäkt. Det är ett val. Ett val som grundar sig i övertygelsen att transparens inte försvagar, utan förstärker.

Inom Jungiansk psykologi finns en grundtanke som genomsyrar allt: att det vi gör i ljuset, det vi medvetet väljer att visa, det stärker oss. Medan det vi gömmer, det som opererar i mörker, det urholkar oss. Inte dramatiskt. Inte omedelbart. Men långsamt, steg för steg.

Det gäller individer. Det gäller organisationer. Och det gäller vår kollektiva relation till teknologi.

Frågan som återstår

Nästa gång du öppnar ett AI-verktyg, oavsett om det är ett inspelningsverktyg, en textgenerator eller en kodassistent, stanna upp en sekund. Fråga dig: Finns det något jag döljer? Inte för att döma dig själv. Utan för att göra det omedvetna medvetet. Det är, i slutändan, hela poängen med skuggarbete.

Jung formulerade det bättre än jag kan: individuation handlar inte om att bli perfekt. Det handlar om att bli hel. Och helhet kräver ärlighet. Först med oss själva. Sedan med dem vi delar rummet med.

Det där lilla verktyget på mitt skrivbord? Det är fortfarande bara ett verktyg. Men hur jag väljer att använda det säger något om vem jag är.

Det gäller oss alla.

Källor och vidare läsning:

Jung, C.G. Samlade verk om individuation, Persona och Skugga.

Goren-Bar, A. (2022). An Introduction to Jungian Coaching.

Birgisson, B. (2026). Diverse artiklar om AI, etik och Jungiansk psykologi.

Birgir Birgisson är AI-arkitekt, systembyggare och skribent med Jungiansk och etisk kompass. Han grundade Jungian Synergy Coaching och arbetar idag med att bygga AI-drivna system och verktyg. Han skriver öppet och transparent om teknikens påverkan på människan, ledarskap och personlig utveckling. Delar av materialet är framtaget eller skapat med hjälp av olika AI-verktyg.